Alldeles första inlägg...

Jag vill skriva för mig själv och kanske för ngn annan som behöver dela känslan. Jag är en 30:årig tjej som anses vara på toppen av karriär och livet. Så fel man kan ha. Sedan över ett år sedan blev jag dålig igen. Efter flera år utan attacker och dåliga tankar föll jag djupare än nånsin. Jag lämnade mannen som älskade mig över allt annat, slutade på jobbet som jag slitit på i tre år för att göra mig ett namn på och började om från noll.

Om jag bara vetat. Hade jag valt nåt annat? Det är många som fortfarande frågar fast det snart gått tre år. Svaret är nej, jag ångrar mig aldrig. Inte ens när det är som mörkast vill jag tillbaka. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte vet vart jag vill framåt.

Jag fick hjälp av min husläkare, depression och panikångest. Första diagnosen då för flera år sedan var paniksyndrom. Tyvärr är det aldrig så enkelt. Man kan önska att det är som halsfluss. Du går tilldoktorn, får din medecin och väntar på att bli frisk. Det här blir man aldrig frisk från! Jag är det här och enda sättet att leva med det är just att lära sig leva med det. Mitt största problem. Att acceptera. Acceptera den jag är och att den personen inte är den jag har lagt ner så sjukt mkt tid på att skapa!

Idag arbetar jag inom finans, anses vara framgångsrik, bra betald och ha alla förutsättningar för lycka i Sveriges storstad Stockholm. Men jag är aldrig nöjd. Känner mig inte så bra som jag alltid tror att jag ska göra när jag uppnår ngt. På nåt sätt känns det mer som att jag borde kunna bättre om jag nu lyckats uppnå det jag velat. Så jag stäcker mig efter mer, och mer och mer.

I helgen var jag så sjukt tankad. Fredagen började med en aw direkt ef jobbet 16,30. Jag längtade ut till att träffa människor som jag inte känner och kan stå och snacka bort tiden och verkligheten med. Jag fick som jag ville. Vi träffade några killar och de började bjuda på drinkar. Ingen av dem var direkt snygg men jag såg direkt ut den som var bäst av dem. Jag närmade mig ganska snabbt. Han visste nog inte vad som slog honom för helt plötsligt kysstes vi och han förstod inte vad som hände. Det är så jag gillar det, överraska. Låt mig påpeka att han blev ganska glatt överraskad. Vi hånglade vidare lite men efter ett par timmar på samma ställe ville jag röra mig. Vi gick vidare utan killarna, bytte nummer och sa att vi skulle höras senare.

Nästa ställe kunde igentligen varit desamma som innan. Samma sort folk, lite äldre, lite rikare och kanske lite mer ensamma. Vi träffade några nya killar. Satt med dem, drack dyra viner och kaffedrinkar. Blev ännu mer berusade. Jag gick ut och rökte ett par gånger. Jag gillar att göra det själv när jag är full. Gör det lättare för mig att ta kontakt med andra människor. Titta på dem och se vad jag kan göra eller inte. Jag träffade en kille på uteserveringen. Han var snygg. Lite dryg, så som alla snygga killar är, de har det för bra i Sthlm. Tillgång och efterfrågan, alltid fler snygga tjejer än killar. Jag minns inte hur det hände men helt plötsligt så stod vi och hångla. Ganska vilt om jag minns rätt. hans händer var under min tröja och mina vet jag inte riktigt vart de höll hus. Jag avbröt. Vi satt ju med några andra där inne och den här killen var ju bara ett tidsfördriv när jag rökte. Jag gick in.

Jag kräktes på toaletten. Full som en kastrull. Blanda aldrig vin och sprit eller ska jag säga varva aldrig vin och sprit, slutar aldrig bra.

När jag väl kom hem kändes kvällen med facit i hand ganska bortkastad. Vad hade den gett mig igentligen? Jag ringde honom fr hemligt nummer. Trots att jag lovat mig själv att inte göra det. Jag tycker inte ens det är kul att träffa honom längre så varför kan jag inte låta bli. Den jävlen svara inte. Den där idioten som vänt hela min tillvaro upp och ner utan att blinka. Ibland kan man bara hata det där aset.

Jaha, det var väl lite om mig. Nu känner jag mig helt slut. Imorgon är det fullt upp på jobbet med kundmöten och glada miner. Låt karusellen börja snurra igen.

Nu kör vi!