Jag gjorde en abort. Jag ville så gärna ha barnet men alla fakta talade emot. Mitt i karriären, precis bytt jobb inom banken och ensam. Framför allt ensam. I slutändan var det det som bestämde. Jag vill inte börja med att ge mitt barn en pappa som inte är med i bilden, by choice.

Hade jag inte vetat vem som var pappan så hade det kanske varit annorlunda men nu var det inte så. Mannen som jag älskat i nästan ett år från första stunden jag såg honom. Mot alla odds, mot alla dåliga sidor som han har så älskade jag honom och trodde längst in att det kunde bli vi. Det var därför jag lät det hända.

Samma månad som jag fyllde 30 år gjorde jag min abort. Min andra vecka på nya jobbet, fredagen till den helg som jag flyttade till en ny lägenhet så gick jag till abortkliniken och tog det första av två piller. 1% aborterar på det första pillret och dagen, jag tillhörde tydligen dem. Jag blödde hela helgen. På fredagkväll kom mamma och hämtade mig hem till dem. Jag blödde och sov. Det gjorde ont i själen.

Varje gång jag lyfte ngt i flytten så blödde jag ännu mer. Jag grät inombords.

På söndag kväll åkte jag till min bästa vän. Hon tog ledigt för att vara med mig under måndagen då den verkligen aborten skulle ske. Ironin i det hela var att jag redan aborterat på fredagen. Jag som var så rädd för att känna hur jag tog död på ngt som var så fint fick börja om med pillrena på måndagen "för säkerhets skull" sa de på kliniken. Nu gjorde det mer ont. Måndagstabletterna skulle framkalla kramper, det gjorde ont. Men det gick över.

På tisdagen var jag tillbaka, idel solsken, på nya jobbet.

Oktober och November gjorde vi all time high i resultat. Jag var en stjärna. En 30 åring som ser bra ut, bor på en bra adress och presterar otroliga resultat på jobbet. Jag var värd varenda krona de hade betalat för att jag skulle börja där. Men bakom, under, så finns det inget. Ibland kanske en hel del sorg men för det mesta inget. Jag lägger den mesta efforten på ytan och hur det känns där. Det är den som de ser och det är den som gör bra ifrån sig. Det där bakom och under har mest gjort ingenting eller bara skada. Man är väl trots bara det man gör sig...eller?