Idag hörde kille nr 1 av sig från i fredags. Han vill ta en lunch. Låter seriöst. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det, om det inte är spännande så är det inte bra men men det ska vara bra för mig. Olga, min teraupet, säger att jag måste ge folk en chans. Jag ska inte vara så snabb att döma. Men det är ju jag. Det är allt jag baserar min karriär på.

Kunna läsa folk. Och jag är bra på det. Jag brukar känna att det både är det bästa och det sämsta hos mig. Man ser allt för mycket när man ser rakt igenom människor. Man tappar tron på den fria viljan när man lyckas manipulera människor att känna och göra som du vill.

Men de har tur. Jag är inte så ond och kall som jag verkar på utsidan. Rakt igenom och i slutändan så vill jag dem väl och jag kan gå långt för att det ska bli som jag vill. Pressa den enskilda till det yttersta för att sedan hjälpa dem tillbaka till deras comfort zone. Det är väl det det hela handlar om i mitt yrke? Få folk att lita på dig och det enklaste sättet är att få dem att tro de ser rakt igenom dig, när det i själva verket är tvärt om. Jag vågar åt dem.

Ibland tar jag det för långt. Som när jag dricker. Då blir jag elak. Tur att man inte får vara full på jobbet ;) Människor är så fascinerande men ändå så enkla. Jag njuter av att utmana personer jag aldrig tidigare mött och som inte vet ngt om mig eller vad jag är. Tyvärr så får jag en kick av att pressa dem på fel sätt när jag är privat. Kanske ngn elak ådra som får en chans att visa sitt fula ansikte...

Idag var tjejerna här på middag, mysigt. Det blir mysigare för varje gång. Just den här middagen bevisar att Olga har rätt. Ge folk en chans och se vad som finns där bakom fasader och första intryck. De här två tjejerna är inga jag hade valt som vänner själv. Men omständigheterna krävde en relation som till slut växte sig starkare än motsättningarna. Jag uppskattar dem för dem de är. Konstigt uttryck men ändå så enkelt och sant. Det är svårt att uppskatta folk för vad de är. Det är nog sällan de verkligen ger en chans till det ovannämnda också. För visst bär vi så många ansikten och personer med oss att det ibland är svårt att veta vem eller vad man faktiskt är? Jag tappade bort mig själv för länge sen, om jag nånsin visste.

Idag hörde kille nr 1 av sig från i fredags. Han vill ta en lunch. Låter seriöst. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det, om det inte är spännande så är det inte bra men men det ska vara bra för mig. Olga, min teraupet, säger att jag måste ge folk en chans. Jag ska inte vara så snabb att döma. Men det är ju jag. Det är allt jag baserar min karriär på.

Kunna läsa folk. Och jag är bra på det. Jag brukar känna att det både är det bästa och det sämsta hos mig. Man ser allt för mycket när man ser rakt igenom människor. Man tappar tron på den fria viljan när man lyckas manipulera människor att känna och göra som du vill.

Men de har tur. Jag är inte så ond och kall som jag verkar på utsidan. Rakt igenom och i slutändan så vill jag dem väl och jag kan gå långt för att det ska bli som jag vill. Pressa den enskilda till det yttersta för att sedan hjälpa dem tillbaka till deras comfort zone. Det är väl det det hela handlar om i mitt yrke? Få folk att lita på dig och det enklaste sättet är att få dem att tro de ser rakt igenom dig, när det i själva verket är tvärt om. Jag vågar åt dem.

Ibland tar jag det för långt. Som när jag dricker. Då blir jag elak. Tur att man inte får vara full på jobbet ;) Människor är så fascinerande men ändå så enkla. Jag njuter av att utmana personer jag aldrig tidigare mött och som inte vet ngt om mig eller vad jag är. Tyvärr så får jag en kick av att pressa dem på fel sätt när jag är privat. Kanske ngn elak ådra som får en chans att visa sitt fula ansikte...

Idag var tjejerna här på middag, mysigt. Det blir mysigare för varje gång. Just den här middagen bevisar att Olga har rätt. Ge folk en chans och se vad som finns där bakom fasader och första intryck. De här två tjejerna är inga jag hade valt som vänner själv. Men omständigheterna krävde en relation som till slut växte sig starkare än motsättningarna. Jag uppskattar dem för dem de är. Konstigt uttryck men ändå så enkelt och sant. Det är svårt att uppskatta folk för vad de är. Det är nog sällan de verkligen ger en chans till det ovannämnda också. För visst bär vi så många ansikten och personer med oss att det ibland är svårt att veta vem eller vad man faktiskt är? Jag tappade bort mig själv för länge sen, om jag nånsin visste.