Det känns så konstigt i kroppen. Inte dåligt men inte bra. rastlös fast ändå stilla. Som jag väntar på ngt men jag vet att det inte finns ngt att vänta på. Jag tävlar med mig själv hela tiden. Jag har tagit mig an en utmaning på jobbet för att pressa till det yttersta. Det funkar. Jag hoppas jag ska sticka ut och komma någonstans. Jag var och åt lunch med min vän och mentor. Han är äldre och både framgångsrik och omtyckt. Två saker som jag vill uppnå. Som det är just nu verkar jag liksom bara vara framgångsrik om jag åtskiljer de båda.

Jag är tydligen väldigt uttrycksfull. Och när det kommer till mig själv så har jag otroligt svårt att dölja vad jag känner om det inte är en situation med kund inblandad. Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle göra. Jag insåg detta om mig själv för länge sen och förstod att det besparade oss alla tid och frågor om jag bara var ärlig från start. Men ibland är det så brutalt att vara ärlig. Människor som aldrig gjort en ngt ont förstår inte varför man inte ens kan tycka om dem ens lite...

De kan helt enkelt inte förstå att jag inte är gjord för att älska alla och andra. Jag älskar vissa och det gör jag så starkt att det inte räcker till ngn annan. Sen är det ju sjukt tråkigt att vissa av de människorna inte vill ha eller nöjer sig med det jag vill ge. Det borde vara omöjligt att älska ngn som inte älskar en tillbaka på samma sätt.

Jag har skjutit på lunchen med barkillen. Han var så seg på att svara på mess så jag tröttna. Är han intrsserad får han nog ta i lite mer än så. Jag orkar inte öppna en dörr i onödan om den sen ska bli svår att stänga.

Jag har insett att jag är bränd. Jag vill gärna träffa ngn men kan inte ge en tum. Det är som när jag sträcker mig inåt och ska ta fram en känsla så är det tomt. I´m trying.

Jag ska boka resa till London snart. Ska försöka komma iväg redan i början av mars och vara borta ett par dagar. Jag älskar London. Bara gå omkring, lyssna och titta. Det finns ingen stad som jag älskar att promenera i som i London. Där kan jag gå tills fötterna värker och precis då så stannar jag på en Starbucks och köper ett kaffe som inte finns någon annanstans än just där i min favoritstad. Hur många gg i mitt liv har jag åkt dit för att ladda om och komma tillbaka till mig? Fler än jag minns.

Jag bestämde mig ikväll för att ta en vecka i ngt varmt land. Jag står inte ut här hemma i kyla och mörker. I brist på sällskap som jag orkar med just nu så har jag äntligen bestämt mig för att åka själv. Mina vänner kommer tycka att jag är helt slut. Eller kanske mer underlig. Men jag vill bara ha en hel vecka där bara jag bestämmer vad jag ska göra och när jag ska göra det. Det blir spännande att se hur det känns. Jag kanske får panik av att vara ensam eller så kommer jag älska det. Massa människor reser själva, varför skulle inte jag göra det?

Känns skönt att ha fattat ett beslut, både om London och solresa. Plötsligt så känns februari inte så jävla boring längr. <3